visst är de irriterande. men jag gillar dem ändå. de där människorna som säger det uppenbara och tycker det är smart. till exempel "var ute i god tid" eller "klä dig varmt". som om de uppfunnit att vara ute i god tid. vi andra tänker "aha, vara ute i god tid. det är så enkelt. varför har jag inte tänkt på det?". eller som om de kommit på idéen med att klä sig varmt. alla vi andra förstod aldrig riktigt vilken lärdom vi kunde dra av väderrapporten på morgonnyheterna.

jag finner det väldigt intressant att ordet för att vara själv och ordet för att må dåligt av det är detsamma. ensam. det säger någonting om hur vi ser på världen, gör det inte det? och jag säger inte att vad det säger är fel. men det säger någonting, gör det inte det? och jag vet inte om jag gillar det.

bilförare. eller rättare sagt körkortsinnehavare. vad är deras deal egentligen? härom dagen åkte jag och några vänner till malmö för att gå på bio. bil åkte vi. bil bil bil bil bil, typ femti på motorvägen. jävlar vilket väder.

jaja det var ju inte det jag skulle komma till...

väl framme i malmö skulle vi parkera och det uppstod ett disskussion kring vad p-skylten egentligen betydde. efter ett tag sa jag vad den betydde (eller ja, vad jag trodde) och fick till svar "ja, och du har ju körkort och så". det har jag inte. det var sarkastiskt sagt. jag tycker det är ett ganska lustigt fenomen. som om körkortsinnehavare tror sig vara medlemmar i någon slags exklusiv klubb och utomstående kan omöjligen förstå de kodade meddelanden som är riktade endast till medlemmarna i klubben. "p-avgift 11-20, vad kan det betyda?". det är ungefär som att mena att man inte kan påpeka att det inte går att heta kissochbajslowskij om man inte är skådespelare.

haha, appropå körkort. när jag var i usa trodde biluthyraren att min vän niklas hellkvist hette hellkvist korkort eftersom det står körkort överst. vilket pucko.

jag läste lite i nick hornbys bok high fidelity härom dagen. jävligt bra bok för övrigt, läs den. filmen är också bra för den delen, se den. men i alla fall. i boken snackar huvudkaraktären om en flickväns sviniga expojkvän som ville bli tv-journalist och jobba på cnn eller nåt och att varje dag de inte såg honom på tv var en seger. jag tyckte det var en intressant tanke som säkert stämmer in på många, den stämmer in på mig i alla fall. jag önskar inte (för det allra mesta i alla fall) någon någon direkt olycka. däremot får deras lycka gärna utebli. och det är en skön känsla när aset i fråga inte får vad han slash hon vill. till exempel gick jag i skolan med ett pucko som ville bli politiker när han blev stor. ibland tänker jag på det och gottar mig. jag trivs med att läsa tidningen och inte läsa om kommunalråd wåtts-hiss-fäjs, det känns som en liten seger för hela världen. karma karma karma. ibland känns det som att världen funkar.

tyvärr kan jag inte lägga in karma police från youtube för skivbolags-storperukerna eller radiohead eller vem fan det nu kan tänkas vara har inaktiverat det. så jag spelar den på gitarr och sjunger lite grann här hemma istället. låter sådär. hejdå!

nu har jag äntligen testat det åttonde stället i jakten på lunds bästa falafel. till på köpet var det ett nyöppnat hak som förärades av min närvaro. noname pizzeria & grill på stora södergatan. 

förväntansfull steg jag in genom dörren. "kan detta vara stället med stor s" tänkte jag. "är det här mina smaklökar äntligen ljublande ska få nå ett gastronomiskt klimax av orgasmiska proportioner". med spänningsfullt darrande händer mottog jag min falafelrulle-med-feta-stark-och-vitlök. jag slet av den översta delen av pappret. satan vad jobbigt papper det var. mycket mer svårforcerat än brukligt. nåväl. jag förde sakta rullen till min dreglande käft och bet av ett rejält stycke. "hmm, inte illa" tänkte jag i mitt stilla sinne. lagom bröd, lite degigare än lundafalafel, inte fullt så degigt som mårtens och delphi. hyfsad sås, tyvärr inte med så mycket sting i den starka. fräsch sallad. på det hela taget en helt okej förstatugga. så jag tog en till. och ännu en. sen slog det mig. som en rak höger mitt på familjejuvelerna. "det här smakar ju inte falafel för fem öre". så jag tog ut en falafelbulle ur rullen för att kontrollera. och mycket riktigt, det smakade tamefan inte ett jota. absolut ingenting. jävligt trist. feta smakade inte ett skit heller. atsiken. att det ska vara så svårt.

ska du äta falafel, är någon annanstans.

förresten. första träffen på nya kursen skulle vi intervjua varandra för att alla skulle få en uppfattning om personerna i klassen. jag intervjuade en kille. och vilken kille sen. efter att vi intervjuat varandra och kommit fram till att vi båda var musikintresserade frågade han vad jag spelade för instrument. jag sa att jag spelar saxofon och gitarr samt lite piano. jag ställde inte samma fråga tillbaka. jag hade nämligen en känsla om den här killen. en känsla som inte alls föll mig i smaken. och mycket riktigt. det faktum att jag inte frågade hindrade inte denna vandrande bubbla av bekräftelsebehov från att börja vräka ur sig om sina musikaliska talanger. "jag spelar det och det och det här och blabla ja de enda instrument jag inte bemästrat är fiol och dragspel". pysen, jag frågade inte. bemästrat förresten. han har bemästrat alla instrument förutom fiol och dragspel. nackskott mitt i pannan. pangpangpang.

nu har jag börjat skolan igen. ny kurs men också ny klass. fast alla andra verkar ha någon de känner sen innan. jag är en ny fisk på okänt vatten. tricket sägs vara att spöa någon ordentligt redan första dagen för att sätta sig i respekt. visa att man inte tolererar att bli trampad på. så det gjorde jag. med råge. men nu vill ingen vara min kompis. snälla kp, hjälp mig!


merle haggard - mama tried

tänk vad jobbigt det måste vara att vara (vara att vara? det lät inte bra) specialist på något som ingen bryr sig om. till exempel var det kompis som berättade om en rörmokare som besökte hans arbetsplats eller whatever för att fixa något (antagligen något tjall med rören jag kommer inte ihåg). i vilket fall blev denne specifike rörmokare synnerligen pratglad efter att min vän artigt samspråkat med denne litet. samtalet leddes av rörmokaranledningar in på papper. närmare bestämt på vilket toalettpapper som oftast orsakar stopp i toaletten. tydligen är eldorados toapapper bland de sämsta. förvisso bra att veta.
   men vem bryr sig om det egentligen? kanske vissa, kanske lite. men denna stackars rörmokare kunde en jävla massa om toalettpapper och dessas benägenhet att skapa trubbel i våra rör. och ingen att prata med. fy för bubblan att vara en av dessa ohörda specialister. att vara full av kunskap som förvisso är användbar men också ointressant och framförallt, osexig. en vetskapens källa som aldrig släcker någon törst (olämpligt formulerat ifråga om toaletter?). jaja, god natt.


the coup - me and jesus the pimp in a '79 granada last night

idag var jag med min far i mac-butiken på mårtenstorget i lund. han ska köpa ny dator förstår ni och har mot bättre vetande bestämt sig för att köpa en mac. nåväl. i butiken stod han sedan och valde på två i princip identiska paket med den skillnad att skärmarna skillde mellan 21,5 och 27 tum. och således priset med ett par tusenlappar. förutom dessa paket hade de fyra andra stationära datorpaket att välja på varav två var så kallade mac pro-datorer och kostar runt 35000. alltså  ungefär 70000 femtiörestuggumin. så min far frågade pojksolingen i kassan om datorerna och pojkspolingen svarade att de inte hade någon av de två alternativen på lager. inte heller skulle de få in någon av de två datorerna i fråga de närmsta dagarna om han la in en beställning. två veckor skulle det ta. varför i hela fridens namn har man en butik som inte har något att sälja?



gamla loggan var ändå rätt glassig

när jag rensade bland mina papper hittade jag den här fina strippen jag ritade för några år sedan. först ville jag inte slänga den men sen tänkte jag "vad fan ska jag med den till?". så jag lägger den här. varsågod. klicka för förstoring.

vad jag är trött på moralpaniker och sentimentaldreglande förståsigpåare. människor som menar att astrid lindgren är sveriges bästa författare genom tiderna. att den perfekta barndomen är barna i bullerbyn. folk som menar att tv-spel är fördummande. folk som menar att brottsligheten ökar. folk som när de blir ifrågasatta efter att ha sagt att brottsligheten ökar ändrar sig till att brottsligheten i alla fall blivit råare. folk som menar att ungdomars uttryck urholkar det svenska språket.

tänk om datorn hade uppfunnits innan boken. tänk om svenskar de senaste hundranånting åren spelat datorspel över nätet som en del av vardagen. så vips, uppfinner någon jeppe den första skönlitterära boken och under 1990-talet ökar böckers populäritet för att så till sist återfinnas i varje hem i vårt avlånga land. ungdomarna läser som galna. chatrummen blir mer och mer öde och tonåringarna sitter med en kopp grönt te med citronsmak uppkurade på sina pojk- respektive flickrum och läser. läser. läser.
   -läser han nu igen, frågar den orolige modern sin make och tillika sin sons fader (för inte kan vi skilja oss, ett barn behöver en mor och en far).
   -ja, nä, vi kanske får sätta en gräns med det där läsandet. det kan inte vara bra att sitta sådär isolerad timme efter timme, svarar fadern brydd.

löpsedlarna drar böckerna i smutsen som det nya farliga påfund det är. "sociologer och psykologer är rörande överens om skönlitteraturens isolerande och i slutändan socialt förödande effekter".
   -han bara sitter där och läser. ger inte ett enda ljud ifrån sig. om han ändå kunde spela lite dator som vi alltid har gjort. jag vet inte vad jag ska göra, säger agda 47, uppgiven mor till 13-åriga karsten, på expressens mittuppslag.

jodå, så atteh...